Trots att det är några dagar kvar till advent så är nu julen uppe här i stugan.

Stakarna och stjärnorna lyser så fint i fönstrena nu. Så himla mysigt. Detta är det bästa med vintern.

Mer än så har vi inte hunnit med idag. Det blev trots allt storstäd. Så nu slipper jag det på ett tag.

Känner att jag förtjänar att slappa lite på soffan nu tillsammans med Luddisen. Helt slut i kroppen. Känns nästan som jag håller på att bli sjuk. Hoppas INTE! Räcker med att lillfisen är täppt, vi behöver inte fler sjuklingar i denna familj just nu.

Mer än så blir det inte nu, har en sötnos som kallar :)

Det är först nu när man fått barn som man inser att det finns många olika sorters kärlek. Min första kärlek är Ludwig. Denna kärlek jag känner till honom är ny för mig och därför blir det också min första.

Jag minns plusset på stickan som igår, 11 februari. Jag minns känslorna. Jag minns mitt fåniga leende när jag insåg vad som komma skall. Jag minns M's reaktion. Jag minns första sparken, första hickan. Kärlek för mig det är Ludwig. Hur var livet innan? Hur kunde man klara sig utan denna underbara varelse?

Jag älskar dig, Luddisen. Oändligt mycket. Jag tänker aldrig någonsin låta något hända dig. Jag kommer alltid vaka över dig, vad som än händer. Du är mitt liv. Jag är stolt över att vara din mamma. 101006, dagen när livet började.